Fruset i marken och en del snö gjorde det lite svårt att hitta kottar med levande svampar idag. Så vad tittar man på när man inte hittar kottar, barr så klart! Japp, det finns svampar som lever på/i barr också och några kan slå ut träden under gynsamma förhållanden. Jag blev förvånad att på kort tid kunna hitta tre sådana svampar i ett mindre skogsparti. Tallskytte (Lophodermium seditiosum) står att läsa om i diverse material bl. a. från jordbruksverket där de klassas som kvalitetsnedsättande och ska bekämpas innan försäljning av plantor, men det struntar ju svampen i...

Tallskytte (Lophodermium seditiosum) på tallbarr.

Nästa art tog en bra stund att knäcka, men till slut landade jag i släktet Diplodia som även den inom skogsproduktionen anses som en "pest". Det mesta pekar mot att det är Diplodia pinastri som går på tall (Pinus sp.) men någon sådan finns inte i den svenska taxonomi-databasen Dyntaxa, så det är möjligt den har ett annat namn där som jag inte lyckats hitta. Det finns Diplodia-arter som är starkt knutna till majs vilket får mig att spekulera i om de smittade tallarna i Mörbylångadalen kan vara mellanvärdar i denna majs-rika odlingsmark?

Diplodia på tallbarr.

Diplodia-sporer i mikroskopet.

Slutligen den märkligaste arten som jag inte trodde jag skulle reda ut. Som små små kulor på granbarr, så ynkliga att man knappt tror att det är något. I luppen tyckte jag de såg ut lite som gömmingar och i den änden började jag "nysta". Släktet är Rhizosphaera och där verkar arten R. kalkhoffii finnas på gran men jag får gardera mig här för släktet saknas helt i Dyntaxa och jag får undersöka saken närmare. Jag fick helt enkelt rapportera den som "Saknas (svampar)". På engelska heter den Rhizosphaera Needle Cast och är en högst potentiell skadegörare enligt amerikanska dokument. Den kommer ursprungligen från Nordamerika som det verkar och är rapporterad med okänd status (alien/unknown) endast från Norge tidigare i Europa.

Så vad ska man nu tänka om allt detta? Är det arter som funnits här men inte studerats? Är det arter på invandring eller kanske av misstag hitförda arter? Hur som helst är minst två av dem gynnade av mildare väder med perioder av riklig nederbörd...

/Johan

Plocka upp en kotte i skogen och börja titta närmare på kan innebära att en hel värld öppnar sig! Jag råkade göra det för några dagar sedan och blev fast i en reaktion av ny kunskap. Det började med några kottetätskivlingar (Baeospora myosura) på en tallkotte och slutade med att jag mikroskoperat bl. a. mycket små disksvampar (ja de heter så!) av olika slag. Bland dem lyckades jag komma fram till släkte på två, Gorgoniceps och Hamatocanthoscypha. Den förstnämnda på tallkotte och den andra på grankotte.

Sporer av Gorgoniceps på tallkotte.

Hamatocanthoscypha på grankotte. 

En annan typ av svamp är kotteskorv (Phragmotrichum chailletii) som mycket riktigt ser ut som "skorv" på grankottar, en mörk fläck helt enkelt. Vill man vara säker på att det är något levande kan man skrapa av lite och kolla i mikroskop så ser man sporerna.

Phragmotrichum chailletii på grankotte.

Phragmotrichum chailletii sporer.

Ytterligare några väntar att bli bestämda men får vara med ändå eftersom de är så coola! Först troligen vit hårskål (Lachnum virgineum) och sedan en som jag inte kommit någon vart med men eventuellt är det kanske helt enkelt förstadiet till Phragmotrichum chailletii?

*******Visade sig att den "raggiga" bollen var svart raggömming (Lasiosphaeris hirsuta), skam den som ger sig....*********

/Johan

Blev en vända till Skogsby i går, närmare bestämt gamla Skogsby och skogen öster om. Ett mycket fint lövskogsparti väl värt ett besök. Under vårat besök (jag, Pav, Sara och Nelson) fick vi uppleva årets första riktiga snö på Öland med ordentliga "lapphandskar" som dock förintades mot marken. Pav och jag letade i vanlig ordning under stenar och stockar, på stammar och murar, bland löv och i fågelholkar. Ja vart helst det kan tänkas finnas kryp, lavar, svampar eller annat intressant. Det mest udda under promenaden blev nog ändå den blåsippa som stod redo att blomma upp när som helst, en ensam liten krake som inte kunde vänta. Blåsippa i December!?

Ullklubbor är alltid trevliga och dessa från Skogsby riktigt färgglada! Slemsvampar från släktet Hemitrichia  på murken stock.

Sist men inte minst vill jag bjuda på en skön grön pollett. Grönskål (Chlorociboria aeruginascens) på murken stock. 

Har halkat efter lite här hemma med artbestämningen och hade egentligen tänkt skriva om hättemossor (Orthotrichum) i kväll. Får bli i ett kommande inlägg...

/Johan

Idag blev det vandring längs min nya runda kan man säga. Promenad genom norra Mörbylångas vidsträckta fläder-djungel (varken vidsträckt eller djungel egentligen, men man kan ju låtsas). Plockade med en del hem för närmare koll, har bl a börjat kolla lite på hättemossor så några sådana slank ner i burkar. Hoppstjärtar så klart och några små skålsvampar. På vägen hem från promenaden letade jag en för mig ny svamp som Pav tipsat mig om, det tog en stund men till slut hittade jag judasörat (Auricularia auricula-judae) på en flädergren på marken.

När jag hade trasslat mig ur snåren upptäckte jag att min lupp var borta ur fickan. Kollade runt mig men inget gult snöre syntes till, vid närmare eftertanke insåg jag att det nog var en bra stund sen jag hade den uppe. Bara att knata samma väg tillbaka en dryg kilometer. Ingen lupp, *suck-pust-stön*. Lite trumpen att min lilla kompis var borta traskade jag hemåt men en annan väg än jag tänkt från början. Av en ren händelse började jag titta lite på döda svamptäckta stammar av odört (Conium maculatum) på ett ställe och fick syn på några flugliknande småkryp som snabbt sprang iväg. Trots borttappad lupp kunde jag konstatera att det var stövsländor och troligen något spännande! Lite bilder och sedan samlade jag in några för koll hemma. Väl under mikroskopet blev det spännande igen, det var rektangelstövsländor! Sådana har jag inte sett på Öland förut (och ingen annan heller verkar det som). Kollade en honas subgenitalplatta och den matchade storfläckig rektangelstövslända (Ectopsocus petersi). Bilderna från fält visar också individer med rätt färgsättning, mörkt huvud och mörka band på bakkroppen. Storfläckig rektangelstövslända är tidigare endast känd från tre lokaler i Sverige och är då funnen i Malmö, Lund och Halmstad. I Danmark är den vanlig och troligen är den på spridning. Trevligt "plåster på såren" så jag får nog fira med en ny lupp!

Längst ut på bakkroppen finns vad som kallas subgenitalplattan, den ser olika ut på olika arter. De mörka triangelformade fläckarna samt de raka kanterna på loberna är typiska för storfläckig rektangelstövslända.

/Johan

Igår blev det exkursion till Västerstads almlund tillsammans med Pav Johnsson och Tommy Knutsson, en kort och intensiv sådan med fokus på lavar. Det är helt fantastiskt vilken artrikedom det finns på liten yta! Just Västerstads almlund är oerhört rik på lavar och säkert även andra organismer, jag kommer göra en egen tur dit och samla in hoppstjärtar. Lunden är dock döende och kommer troligen inte att stå länge till. Svampangreppet almsjuka (Ophiostoma ulmi) "äter" träden inifrån och höstens stormar fällde rätt många sjuka träd. Svampen sprids av almsplintborrar (Scolytus sp.) och när man läser om deras biologi låter den nästan symbiotisk. Det finns ju gott om exempel på svampar som manipulerar sina "värdar", så kanske är fallet också med almsjukan?

Lavar består egentligen av två organismer i symbios, svamp och alg. Svampen utgör "kroppen" med vattenupptagningsförmåga medan algen bidrar med näring genom förmåga till fotosyntes (vilket svampar saknar). Igår tittade vi mest på lavar på trädstammar och som vanligt är det fantastiskt med nya bekanskaper i naturen och igår blev det en hel del. Några av de fotograferade lavarna är fina indikatorarter som skvallrar om skyddvärda naturområden.

Rosa lundlav (Basidia rosella).

Svart klotterlav (Arthonia atra).

Klosterlav (Biatoridium monasteriense).

Fläderlundlav (Basidia friesiana).

Jaguarfläck (Arthonia ruana).

/Johan

Att artbestämma hoppstjärtar är spännande men minst sagt besvärligt. För det första är de ju oerhört små, för det andra finns det oftast flera mycket snarlika arter inom varje släkte vilket kräver detaljstudier av mycket små beståndsdelar. Till en början får man nöja sig med att i bästa fall komma till rätt släkte, vilket inte alltid är helt lätt. Tålamod och envishet är två saker som hjälper mycket. Jag tycker detaljerna i sig är fantastiska och lär mig något nytt varje dag. Att jag fått göra mig bekant med termer som PAO (postantennal organ), unguis, mucro och pseudocelli känns som ett privilegium! Frustrationen kvarstår dock i att ofta få lämna bestämningen redan vid släkte. Dessa små "kräk" kräver försiktig hantering när man gör preparat och ofta när täckglaset ska på så blir det mos. Har man då bara enstaka exemplar av svårbestämda djur så är det kört, bara ut i fält och leta fler.

Här under finns några bilder på olika delar som man ofta tittar närmare på vid bestämning:

Taggarna längst bak som finns hos många släkten kallas anal spines och skiljer sig ofta i utseendet mellan arter. Här på en Protaphorura.

Hos vissa släkten syns ingen unguiculus (underklo) utan bara överklon som kallas unguis. Här klon på en Anurophorus laricis.

Hoppgaffeln (furca) är kanske den mest utmärkande detaljen på hoppstjärtar men saknas faktiskt hos många arter. På de större arterna som denna Tomocerus minor är den dock tydlig och avgörande vid artbestämning. De treuddade taggarna på vad som benämns 'dens' är artspecifika.

Förutom dens tittar man också på den yttre delen av hoppgaffeln som kallas mucro. Här hela "hopp-apparaten" på klothoppstjärten Sminthurides malmgreni.

Vissa hoppstjärtar saknar riktiga ögon då de ofta lever i helt mörka miljöer. Oftast har de dock  en uppsättning ögonliknande former som kallas pseudocelli. PAO (postantennal organ) är vad som återstår av ytterligare ett par antenner som tillbakabildats, en rest från kräftdjuren som hoppstjärtarna härstammar från.

Slutligen en klo med både unguis (överklo) och unguiculus (underklo) på en Onychiurus fimetarius. Dessa kan ha taggar och filament som är avgörande vid artbestämning.

/Johan

Ordet ohyra klingar liksom fel i mina öron och låter onödigt negativt, men ordet finns fortfarande och används flitigt inom vissa kretsar. Ordet lär ha tillkommit p.g.a. vidskepelse under 16-1700-tal då det var tabu att ta orden 'råtta' och 'mus' i sin mun. Idag används det i ren okunskap om oönskade gäster i trädgårdar och dylikt. Enligt mig finns ingen ohyra och jag drivs istället av en djupgående nyfikenhet inför naturens mångfald och tar varje tillfälle att lära mig något nytt om världen där ute.

Idag mötte jag ett "ohyra" i Skärlöv som jag första gången stiftade bekantskap med förra vintern och lärde mig ett och annat om. En liten varelse som kan ställa till det för människan om den förekommer i stora mängder, nämligen kvalstret Penthaleus. Dessa kan i stora antal ge sig på höstvete och liknande grödor. Jag är osäker på om dessa alltid har funnits här eller är på spridning men milda vintrar borde vara en fördel för dem. På engelska kallas de winter grain mites och är ökända för att också kunna förstöra gräset på golfbanor under vintrarna. Ibland misstolkas tydligen "symptomen" som skador av snömögel (Microdochium nivale). Droppen på ryggen är avföring. Japp, de har röven på ryggen!

I massförekomst fann jag också idag en hoppstjärt som jag hemma i mikroskopet efter mycket om och men bestämde till Hypogastrura litoralis (högst osäkert). Dessa är riktigt besvärliga att artbestämma tycker jag (men det finns svårare), finns strax över 10 arter i Sverige och alla ser NÄSTAN likadana ut! Man får ofta lite ledning av miljön men i slutändan är det detaljstudier som avgör. Formen på hoppgaffelns yttersta del (mucro), behåring på antennerna, klornas form och antal ögon är några av karaktärerna man måste se bra. Det innebär att man rätt ofta måste kunna göra hyfsade mikroskopiska preparat, något som jag måste träna på myyyyycket. Skam den som ger sig! Tur man har en snäll expert att skicka exemplar till...

*****Arne Fjellberg har senare bestämt dessa till Hypogastrura viatica*****

/Johan

Blev uppringd av min vän och läromästare Pav idag, han undrade om jag ville hänga på och leta den sällsynta fjällhällebräken (Woodsia alpina) på alvaret. Precis vad jag behövde efter några dagars möglande inomhus! Det blev en "klafsig" promenad på ett blötlagt alvar vid Möckelmossen och redan efter de första 100 metrarna hittade Pav några spännande små svampar som stack upp ur marken. Poletten trillade ner nästan direkt när jag såg dem då jag faktiskt letat dessa tidigare utan framgång, hade dock inte tänkt mig en så färgglad upplevelse som det faktiskt blev! Det var larvklubbor, en svamp som parasiterar nedgrävda fjärilspuppor (och skalbaggar?). Mycelet "äter" den levande puppan tills den blir stor nog att bilda fruktkroppar som växer upp ur jorden för att kunna sprida sporer. De vi hittade var klart gulröda och lyste mot den gråbrungröna bakgrunden som små brinnande facklor! Det var röd larvklubba (Cordyceps militaris) vi hittade, tack Pav!

Efter mycket om och men lyckades vi också hitta fjällhällebräken. Ett fåtal tuvor som tyvärr hade vissnat ner rätt ordentligt på en yta om ca 2x2 meter. Några få gröna blad dokumenterades av denna sällsynta ormbunksväxt innan vi fick bege oss raskt tillbaka till bilarna. Kom instormande på jobbet 5 minuter för sent med dyngsura kängor och byxben, bortförklaringen att "jag blev utlurad på alvaret" godtogs som tur är...

/Johan

Det är nästan omöjligt att hitta vissa organismer utan någon slags fälla. Trevfotingar (Protura) är en sådan grupp, sällan sedd och därför relativt okända. De ingår i klassen urinsekter (Entognatha) där även hoppstjärtarna ryms, och representeras av fyra kända arter i Sverige. I några moss-prover från västra Öland har jag i mina hembyggda Berlese-fällor fångat några av dessa mystiska ögonlösa djur som jag bara lyckats hitta en gång tidigare (på en murken träbit i Hälsingland). De rör sig trögt och saknar antenner, det främre benparet fungerar som känselspröt och har riklig behåring. Deras biologi är naturligtvis dåligt känd då de för det första är svåra att hitta och för det andra rätt små, oftast under millimetern. De exemplar jag fångat verkar vara trakétrevfotingar av arten Eosentomon transitorium enligt den litteratur jag lyckats skaka fram från internet. Några nycklar för nordiska arter har jag inte hittat men några tyska, ryska och italienska har fungerat som underlag. Det finns dock 58 andra arter i släktet så jag håller bestämningen öppen.

Ett annat roligt fynd i samma moss-prov är oribatid-kvalstret Camisia biurus som var ny för mig och en hyfsat karakteristisk art med sina två långa utskott på bakkroppen.

Nedan har ni mina mycket simpla Berlese-fällor som jag inte har någon lampa över, vilket man normalt har på den här typen av fällor. Min teori är att de allra minsta fuktkrävande organismerna inte hinner ur provet om du värmer det för hårt.

/Johan

I våras hittade jag en ny art för Sverige i Skärlöv. Det var en liten landplanarie i släktet Microplana som fortfarande väntar att bli slutgiltigt artbestämd. Planariernas taxonomi revideras i skrivande stund, exemplaren från Skärlöv kan vara Microplana humicola men ingen vet med säkerhet, kan också vara en helt ny art. Mina exemplar har DNA-sekvenserats men väldigt lite material finns att jämföra sekvenserna med, bara att vänta och se om det matchar någon känd art. Det finns dessutom mycket få rapporter om dessa i Europa och den information som finns är från Storbritannien och Spanien. Dagens utflykt blev till hagen där jag hittade dessa små slemsträngar men jag hittade ingen idag, kanske hittar man bara dessa på våren här?

Ett annat mål i området är en blek klothoppstjärt jag hittat endast en gång, inte heller den lyckades jag med idag. Fick nöja mig med vanligare repriser helt enkelt. Den mycket vanliga myrhoppstjärten (Cyphoderus albinus) finns i stora mängder hos gul tuvmyra (Lasius flavus). Till skillnad från blekhoppstjärten jag skrev om igår är dessa snabba och ser ut lite som myrägg med ben. Också dessa saknar ögon, längd strax under 2mm.

Något som jag sakta börjar närma mig mentalt är bestämning av gräsrotbladlöss (Anoeciidae) vars sockerrika avföring utgör föda för bland andra gul tuvmyra. En fascinerande symbios som innebär skydd för bladlusen och mat för myran. När man vänder upp en sten med gul tuvmyra under så börjar myrorna direkt att bära iväg med ägg och larver samt sina bladlöss! Det verkar finnas ett överskådligt antal arter i Europa så jag kommer nog att börja plocka hem dem för försök till bestämning inom kort...

/Johan