Bromsvallsberget, vilken skog! Jag har varit där för länge sedan men gjorde ett nytt besök idag, med helt andra ögon. Bland det första jag "sprang på" precis utanför reservatet var stor aspticka (Phellinus populinus), relativt sällsynt och rödlistad. Bara några minuter senare mötte jag en spårlöpa som jag är rätt övertygad att en riktigt stor kisse lämnat. Räcker det med en rejält matad hankatt med jättetassar för att trampa genom så hård skare? Eller var det ett lodjur?

Vidare in i skogen fanns härligt "ostädad" granskog med vindfällda stammar åt alla håll och kanter. Så som jag önskar att fler skogar såg ut! På flera granlågor fanns rosenticka (Fomitopsis rosea) och en bit upp mot berget hängde lunglaven som tångruskor från asparna!

Fågelmässigt var det lite magert idag även om korsnäbbarna väsnades osedvanligt mycket och enstaka större hackspettar rumsterade om, men hackmärken var det gott om på granarna och vissa av dem har nog lämnats av den tretåige. Det får bli fler besök i detta finfina område, önskade bara att det var minst 10 ggr större än de 19 hektar det är idag.

/Johan Myhrer

Snösländor och vintermyggor har jag tittat på några vintrar, även andra kryp från snön har fått följa med hem för närstudier. Idag fick jag dock för första gången träffa "vinterspindlar"! Har hittat diverse täckvävarspindlar på snö men inte just Tenuiphantes cristatus som på svenska fått det träffande namnet vintermattvävare. Fullt aktiv vid nollgradigt och bygger t o m nät! Riktigt tuff liten rackare på 2-3 mm och dessutom hyfsat lätt att hitta mot snön. Den livnär sig troligen just nu till stor del på hoppstjärten Desoria hiemalis som också fanns i mängd på snön idag, den är känd som "vinter-art" men det är alltid bäst att bekräfta under mikroskopet...

Gjorde ett trevligt fynd på tomten igår. På en av de äldre rönnarna på gården la jag märke till en härligt grön och vidvuxen lav lågt på stammen, lunglav (Lobaria pulmonaria)! Laven är klassad som Nära hotad (NT) i rödlistan och är en god signalart för skyddsvärda skogar. Får ta en promenad och kolla av fler lövträd i omgivningarna. I december hittade jag parkhättemossa (Orthotrichum pallens) på en av våra grova aspar, även den arten rödlistad.

Länge sedan sist och mycket har hänt, jag har flyttat tillbaka till Hälsingland sedan ett halvår och bor i Bergsjö. Kyla och snö är ovant och jag tar tillfället i akt att göra saker som jag inte gjort på många år, spåra djur i snö är en av dessa. Vadeån bjuder på fina tillfällen till detta och idag konstaterade jag att det nog finns utter i "faggorna". Hittade spår för ett par veckor sedan som såg ut som utterspår men tänkte inte mer på det, idag hittade jag färskare spår som mer eller mindre bekräftade misstanken. Mink finns det gott om och en rödräv verkar patrullera åns kanter. Gott om gnagarspår också, ekorre inkluderad.

Mink med kräfta i käften.

Utterspår och spillning.

Rödräv har raskat fram.

Ekörrspör.

Ja nu är de äntligen här, och i mängder! Det är fullkomligt nerlusat längs stränderna fick jag reda på genom ett telefonsamtal från södra Öland. Så det fick bli en tur till östra sidan några timmar och mycket riktigt fanns det mängder av hoppstjärten Hypogastrura vernalis. Vernalis kommer av latinets 'ver' som betyder just vår. Vill man stifta bekanskap med hoppstjärtar kan det alltså vara idé att titta på strandnära vattenpölar vid tångvallar nu, där virvlar de omkring i 1000-tal på vattenytan. Den lite ljusare varianten är en annan art, nämligen Hypogastrura purpurescens.

******Visade sig att det var Hypogastrura viatica som förekom i mängd*******

/Johan

Att plocka svamp förknippas kanske oftast med rogivande höstvandringar och förhoppningar om korgar fulla med kantareller men det finns naturligtvis andra nivåer. Svampar är viktiga nedbrytare i naturen och utan dem skulle troligen världen bokstavligen stanna då vedartade växter inte skulle brytas ner utan dem. En så viktig organismgrupp förtjänar uppmärksamhet även då de inte är läckra matsvampar tycker jag.

Variationen är dessutom enorm och de finns nästan överallt. Har man svårt att ta sig ut och leta något nytt att titta på kan man alltid gå till fruktskålen eller kolla i komposthinken. Man kommer en bra bit med en bra lupp men vill man vara säker på vad man tittar på får man skaffa ett mikroskop då man oftast behöver titta på sporer, cystider, asci, celluppbyggnad i hattkött osv för att hamna rätt bland de små svamparna. Såklart har jag intresserat mig mest för de små pluttarna, de där man knappt ser med blotta ögat. Favoriterna är discomyceterna som man ofta ser på murken ved och liknande, de liknar små tallrikar eller skålar i olika färger. De är ofta knutna till ett bestämt underlag vilket är till hjälp vid bestämning. Igår hittade jag t ex Ciboria amentacea, en "hängeskål" som växer på multnande al- och hasselhängen. För att säkert skilja den från den närstående C. coryli (också på hassel) får man titta i mikroskopet.

Det finns dessutom svampar som växer på andra svampar. Vit snyltskål är exempel på en sådan och den växer på svampar som jag tills nyligen knappt förstått är något levande. Nästingar och dynor är svampar som mest ser ut som intorkad svartbrun smet på trä. Många arter tränger fram likt en svart kudde genom barken på döda trädgrenar och stammar. På dessa växer ibland den lilla Polydesmia pruinosa (vit snyltskål). En luddig liten kudde som lyser mot den oftast svartbruna bakgrunden. I mikroskopet syns de typiska bananformade sporerna.

Slutligen en verklig doldis och säkert en mycket vanlig art på murken lövved; Orbilia xanthostigma (el. O. eucalypti?) Mot den gulaktiga veden är det knappt man ser den lilla "plätten" som inte blir större än 1 mm.

/Johan

I jakten på hoppstjärtar hittar man även andra kryp och en trevlig bekantskap är hoppflugan Crumomyia pedestris (Sphaeroceridae). Som efternamet beskriver är denna fluga en fotgängare (pedester=till fots, gående osv) och vingarna har som följd av detta tillbakabildats. Det finns dock individer med längre vingar och i sällsynta fall kan de tydligen ha fullbildade vingar vilket kan krångla till artbestämningen av andra långvingade Crumomyia-arter. De typiska pedestris-individerna har mycket små "flärpar" som knappt syns (Brachypter) med blotta ögat. Igår hittade jag dock en med halvt fullbildade vingar (submakropter).

Dessa flugor trivs i lövskogar och då gärna med al. Skuggigt ska det vara och där måste finnas snäckor, honorna lägger nämligen sina ägg i tomma snäckskal. Alla flugor behöver alltså inte flyga...

/Johan

Algblomning är väl inget som de flesta förknippar med vintern men det finns en mycket fascinerande art som älskar vintern! De flesta går nog förbi den och inte ens förstår att det är något levande men det är det i allra högsta grad. Rödsnö (Chlamydomonas nivalis) färgar is och snö rött som vattenmelon eller blaskigt blod. På engelska kallas det watermelon snow eller snowphyll algae. Ett betydligt roligare svenskt namn skulle väl ändå 'vattenmelonsnö' vara? Man får nog kalla rödsnö för extremofil då det var -8 grader idag och full blomning på isen i Mörbylånga!

*******Efter mer research visar det sig att rödsnö trots allt nog inte finns söder om polcirkeln och att detta nog är en blodregnsalg (Haematococcus sp.)*******

Ska man hitta bara ett enda kryp under dagen kan man ju lika gärna se till att det är en ny art för landskapet. En ömklig spindel låg uppe på den luftiga snön och såg ut att ha tänkt sig hinna till skydd. En hona Clubionidae tänkte jag och plockade med den hem. Inget stämde när jag började titta på den hemma och jag fick börja leta i andra familjer. Oj, hålkardarspindel (Cicurina cicur) är det visst! Den har funnits i mina tankar tidigare men jag hade inte föreställt mig att hitta den på snö i januari när det är -8 grader. Ny art för Öland dessutom!

/Johan

Ja idag är snön nästan helt borta men under ett par dagar fick jag chansen att leta kryp på snö. Några arter har sin svärmningsperiod vid töväder och då kan man passa på att leta t ex de fantastiska snösländorna (Boreus). På engelska kallas de 'snow fleas' och påminner kanske ytligt om en loppa, och de hoppar dessutom duktigt. De ingår i ordningen näbbsländor (Mecoptera) vilket ni kan se på bilderna var det namnet kommer ifrån. Arten är Boreus westwoodi.

Andra kryp som trivs förträffligt på tösnö är vintermyggor (Trichocera) och man kan se dem dansande i luften i svärmar ibland. De påminner om harkrankar med sin långa smala ben, men är mindre och mer myggliknande. Jag har kunnat konstatera tidigare att Trichocera saltator verkar vara den dominerande arten här på Öland vilket inte är överraskande då artens larver tydligen trivs ypperligt i komockor, vilket det finns gott om här. Igår hittade jag dock en ljusare brun art vars hanar under mikroskopet uppvisade avvikande utseende. De flesta karaktärerna pekar mot Trichocera rufescens (hona på bild). I dessa tider händer det mycket inom taxonomin och jag har inte lyckats hitta några aktuella dokument om arterna i våra trakter. T. saltator samt  T. rufescens och några till verkar ha brutits av till det nya släktet Saltrichocera.

/Johan

Idag fick man nästan pulsa fram längs min runda som också "bröt av" in i nya marker. På vintern har rörelse i naturen en tendens att begränsas till mikrohabitat. Små ytor som erbjuder föda och skydd för djuren, vilket så klart kommer människan till nöje vid fågelmatningar i trädgårdarna. Det finns andra mikrohabitat som är attraktiva också. Ett ruderatområde med stora mängder nässlor och andra örter har dragit till sig en rejäl flock med bofinkar och bergfinkar, t o m några hämplingar, gråsiskor och steglitser! Med andra ord en riktig "hot-spot" och en given plats att ägna en stund. De hoppar runt och pickar på till synes tomma fläckar i snön, uppenbarligen finns där frön.

Bofinkar och en bergfink (längst upp till vänster).

Det är inte bara fröätare som övervintrar runt Mörbylånga och vissa fåglar dyker aldrig upp vid fågelmatningarna i trädgården. En del får man verkligen leta efter om man vill se dem. Jag noterade några spår i snön vid en damm med lite lite öppet vatten i kanten och misstänkte att en "sköning" nog fanns i närheten.

Bäst som jag stod och kikade in i vassen prasslade det till ett par meter från mig och två av dessa sköningar drog iväg till nästa vassrugge. Det var vattenrallar! Jag blev stående en bra stund i hopp att någon skulle visa sig i vasskanten och till slut vågade sig den ena ut i glesare vass en bit bort.

Några andra mer lättfunna vass-invånare är skäggmesarna vars "plingande" läte får mungiporna på mig att dras upp var gång vi möts. En flock på 15-20 stycken bjöd på kortvarig uppvisning i lätt snöfall, som snart övergick i ymnigt vilket fick avsluta promenaden.

/Johan